Inga favoritdikter, men jag besudlar Bluesky med svårmod och själslig nöd klädda i ord skjutna från höften.

… eller inte.

"Ja tack", mumlade Gustav. "Om jag håller ihop tills dess."

"Det fixar vi", sa psykologen vänligt. "Rom byggdes inte på en dag, och personlig utveckling tar tid."

Gustav nickade försiktigt. För första gången på länge kände han något som liknade hopp. Kanske fanns det trots allt en väg framåt.

"Samma tid nästa vecka?" frågade psykologen och bläddrade i sin kalender.

"Kanske..." sa han till slut. "Kanske kunde jag gå med i någon bokcirkel istället? Eller börja på keramikkurs?"

"Det låter som utmärkta förslag!" Psykologen log uppmuntrande. "Sociala aktiviteter där du kan möta andra i en avslappnad miljö. Låt oss arbeta vidare med det."

"Du är mer än dina impulser, Gustav. Du sitter ju här nu, vi har en dialog. Det visar på både självinsikt och en vilja till förändring."

Gustav funderade tyst en stund. En fluga landade på hans kind. Han brydde sig inte om att vifta bort den.

"Det är ett problematiskt beteendemönster, Gustav. Vi har pratat om detta. Det ger bara tillfällig lindring, det löser inte grundproblemet."

"Men vad ska jag göra istället?" Gustav lät uppgiven. "Det är som ett behov jag inte kan kontrollera."

"Tja..." Gustav tittade ner på sina slitna skor. "Ibland försöker jag äta deras hjärnor. Det hjälper för stunden, men efteråt känner jag mig bara ännu tommare inuti."

"Jag vet inte riktigt." Han vred besvärat på sig med ett svagt knakande ljud. "Det är samma gamla vanliga. Jag går på gatorna, folk vänder sig om. Ingen vill prata med mig. Jag känner mig... ensam."

"Mmm." Psykologen antecknade något i sitt block. "Och hur hanterar du de känslorna?"

Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna.