Invasiva ord att bekämpa:
spread,
chunk och
crunch

Själen ryser inför anglicismerna och längtar femtiotalet till vad pris som helst.

Nu frejdigt svingad
dammsugstål
jagar högljutt
dammhögshåvor.
Snart villigt osten
sprider stanken;
dryckjom flockas
bordets mitt,
och druvorna
glänsande, söta.
Allt då klart –
och bordet väntar:
tantbelupen
bokutfärd.

Alla om alla träd de ångrat att de huggit ner:
Det var tvunget,
se här;
röta i stammen.

… och det var tidig februari
och rävens pilska skri ljöd ödesmättat mellan dimmsuddig granar.

Söndagsmässan i P1s eviga frågor
och jag föser vatten över garagegolv
för att åtminstone något i världen ska glänsa.
Golvet genomfars av sprickor och bryr sin förmodligen inte om huruvida existensen föregår essensen.

Vi förstår oss inte på gravitationen.
Vi kan inte tygla myonen.
Förståndet faller ihop som en oformlig massa inför det omätbara.
Vi nöjer oss.
Vi fortsätter att skriva
om
supa, knulla och döden.

Det evigt begripliga och omfamnbara.

Här sitter jag i min båt och guppar,
utan vare sig fan eller gud.

# Samtalsterapi för odöda
"Hur känner du dig idag, Gustav?"
Psykologen justerade sina glasögon och betraktade den bleka gestalten som satt i fåtöljen mittemot. Gustav drog diskret åt tejpbiten vid kinden innan han svarade.

Som i den klara skärmnatten
där budskapen genombryter sinnet
och man samlas i flockar för bygga bål
eller endast för att tyst fördöma.
Varför vill ni bränna betongen?
Det ni fruktar passerar inte förorten.

Så styr vi
oundvikligen
mot detta vi kallar julen.

Styrman har surrat ratten och
beordrat full fart framåt
till eldarna i skrovets innandöme.

Huka och håll i dig hårt!

Pass på!

Tiden är inne
att förbereda
att längta
lärka, trana och
koltrastens sång.

revisited @punkolspoesi Nov 25, 2020
Jävla ungdomar:
Ska slå er med
sockervadd!

Novembersteg
i Stålenhagland
utan utfästelser
eller robotar.

Tionde december
och gastronauten röt:
Stopp och belägg!
Vad är kulturgröt?

Jag ska flytta mina ord
i en opumpad skottkärra
vars kalla däck
lider av likstelhet.

Plasten i de röda handtagen
har krackelerat
och stavelser som stött
vassa revor i baljan.

Jag ska flytta fonem
skyfflade dem ovarsamt
och stötvis från högen
märkt med kryss

och en död blå fågel.

Lite blött i luften
vacklande väder
någonstans mellan lätt snö och duggregn
det grå och vita
skulle aldrig någonsin
Kjell Höglund
skriva.

Döda duvor flockar sig på golvet,
där jag drar mina dojor genom smutsen.