Jag är så helvetes satans jävla trött på hur han har förgiftat precis allting.

Samma kväll träffade jag en nära vän som jag inte hade träffat sedan innan pandemin. Det var fint. Men ljuden av hur mitt ex stökade omkring på vinden ovanför hela natten förtog det fina ur den kvällen. Precis som han har förstört allt annat i mitt liv lyckas han även förstöra min hemflytt.

Sen borde jag ha drunknat (på hennes födelsedag av alla jävla dagar) men så blev det inte heller. Varför? Jag vet inte.

Sov gott Martin. Jag vet att det inte gör ont. Det är svart, tyngdlöst, ljudlöst, det är ett enda stort varmt tryggt inget. Det är bara livet som gör ont. Jävlar vad det gör ont.

Det har varit lite mycket helt enkelt. Men av någon anledning lever både jag och min älskade katt. Jag borde inte göra det. Exet försökte ha ihjäl mig och han hade lyckats om jag inte tagit mod till mig och sagt till min syster att det inte var bra och att jag ville bli hämtad.

Några veckor senare blev mammas katt ihjälbiten av en hund. I morse blev min systers kattunge (som hon fått av sin bästa vän när hon var döende i cancer) påkörd och dog. När de var på väg till veterinären för att kremera katten ringde min farbror och berättade att vår kusin är död.

Ambulanspersonalen och änglarna på akuten fick kämpa för att få upp min temp, jag var så nedkyld. Förvirrad. Rädd. Men jag mådde bra igen redan samma kväll, trots att jag egentligen borde vara död eller åtminstone hjärnskadad.

Det sista jag kom ihåg var att jag såg solen skina genom det bruna vattnet och ekens grenar ovanför när vattnet slog igen ovanför mitt ansikte. Jag kunde inte blunda, jag hade ingen kontroll över kroppen. Det blev tyst. Jag försvann. Sen låg jag uppdragen över stenarna och gräset och allt gjorde ont

Jag har aldrig varit med om något så smärtsamt som att tvingas tillbaka till livet och medvetandet när mamma lyckas dra upp mig så jag låg över hennes knä och fick upp nästan allt vatten ur lungorna och magen. Jag hade knappt några tankar, det kändes som om jag brann, jag kunde nästan inte se.

I somras, när jag klippte gräset i strandkanten här där jag bor nu, fick jag plötsligt ett krampanfall, fastnade i gräsklipparen och drogs ner under vattnet. Jag lyckades sno runt så jag landade på rygg.Min mamma hittade mig efter 20 minuter, jag var blåvit och iskall och låg helt under vattenytan.

Jag kommer aldrig få tillbaka mina ägodelar som är hos honom. Jag kommer aldrig kunna se mig själv i spegeln utan att höra hans vedervärdiga åsikter om mig. Jag hör honom konstant. Han är fast i mig. Även om jag har lyckats undkomma hans dödshot och slag och tillhyggen och våldtäkter.

Han tvingade mig att operera in ett par silikonbröst jag aldrig ville ha, han torterade mig psykiskt tills jag var ett skal av mig själv. Jag gick ner 30 kg. Han har förstört allt vad närhet, sex och kärlek heter för resten av mitt liv. Jag har självläkta frakturer i ansiktet och armarna

Så. Många. Märkliga. Människor. Och. Ställen. Så lite självrespekt.

… exakt alla aspekter av mitt liv. Det finns inget område där han inte har letat sig in och förvridit och smutsat ner allt jag är. Jag är aldrig fredad från honom och det kommer jag nog heller aldrig bli. Har levt gömd i snart 3 månader.

Älskar jag honom fortfarande? Så klart.

Jag hoppas att ingen jag känner är här, så jag kan få skriva av mig lite och berätta om en del av det jag blivit utsatt för. Min familj har räddat livet på mig men de vet ungefär en tiondel av allt som hänt. Hjärnskadorna märks ju och ärren syns, men det går inte att förklara hur han har förstört…

Det är helt otroligt vad vidrigheter jag har varit med om tack vare min drömkille som inte var så himla drömmig utan mer fruktansvärt utstuderat vidrig och ondsint. Jag har fysiska men för livet, är skuldsatt upp över öronen, helt enorm PTSD och ett par sillisar jag aldrig ville ha. Men jag lever!