Man blir ju blind i hur man ser ut. Jag kunde alltid gå ned lite till och jag noterade inte att låren buktade inåt eller som på bilden här där kinderna har blivit insjukna. Jag fick hjälp att bryta det rätt snabbt då jag redan var inne i själva vården, som tur är.

Jag är som sagt tacksam för åldrandet. Det är inte alls så roligt att bli misstagen för att vara barn. De flesta tycker väl att jag ser förhållandevis ung ut och jag tycker om mitt utseende idag. Både i storlek och form. Men det har varit att kämpa sig dit.

Ja, det är ju betydligt värre än mig eftersom jag ändå är kort men det var tillräckligt för att inte se hälsosamt ut.

Min dåvarande pojkvän tyckte alltså att det var jobbigt att jag såg så himla ung ut. Jag klandrar honom inte för det, det är i en normal människans värld inget positivt i det som sagt.

Sen kan jag inte fatta att jag såg ut som ett barn när jag var 30. Denna är tagen efter Hebdo -15. I min värld finns inget som är positivt med att se ut som en minderårig när man är 30. Åldrandet kom som en välsignelse.

Jag har inte så många bilder från när jag vägde som minst, tror runt 48 kg, men här är en selfie från den tiden. När jag jämför med nu känns det betydligt mer hälsosamt, inte bara för kroppen utan också för hur jag mår.

att förstå hur mycket kroppshat jag kunde känna över något som faktiskt inte var “fel” på något sätt.

Nä.

Borde vara deterministernas favoritsjukdom, i alla fall. Fri vilja existerar ju inte, allt handlar om kausalitet. Men tydligen ska man ändå känna behovet av att kontrollera samma sak 47 gånger. Kausalitet, säger du? Ja, men låt oss ändå dubbelkolla universum lite till.

andra vet det. But here we are.

Tack!

Beklagar. Det är väl den värsta formen av slut tycker jag; den när man fortfarande tycker om varandra och vill varandra det bästa men omstämdigheterna gör det omöjligt att fortsätta.

Åh tack💕

Ganska exakt så. Läkaren är kungen, den mest värdefulla spelaren. Jag är drottningen, som rör mig fritt över hela brädet.

Freudiansk tolkning: Man svarar inte, man bekräftar frågan.

Ah, alltså samma blödighetsfunktion med samma variabel, definierad över olika baser.

Dessutom blev jag, helt oavsiktligt, mottagningens diktare när jag fick frågan om fler i personalen kunde få spara dikten, vilket jag förstås gladeligen samtyckte till, så länge de minns att den är dedicerad läkarens katt (som antagligen inte längre är i livet).

Och eftersom detta är samma läkare som under vårt första möte fick ett akut samtal om sin katt med dålig prognos, vilket av något oklar anledning resulterade i att jag skrev en dikt om katter i matematikens värld, får jag anta att hans toleransnivå för icke-linjära samtalsavvikelser numera är hög.

(Skalan är tydligen ORDINAL, så vi får se om anteckningen innehåller “oenighet om mätprinciper” eller inte, som jag lärde mig idag, tack vare lite klinisk logik.)