Natur! Ligger nära Götaplatsen.

Ta hand om dig, var snäll mot dig. Jobbet är ibland det bästa plåstret och speciellt vårt yrke.

Vad jag ska läsa i helgen!

Jag går in genom porten. Öppnar dörren med nyckeln jag nyss fått. Värme, tillgänglighet, mitt, vårt. Jag har nyss blivit sambo med min bästa vän. Han jag skrattar med, gråter med, älskar med. Han jag vill leva med. Hösten är vackrare och varmare med honom.

Grus och gegga stänker upp på de svarta snörkängorna. De är fodrade och värmer. Brukade ha dåliga skor när trottoarerna översvämmades av slask. Kalla fötter och förstörda sockor. Men inte nu. Och så varm grön yllerock med tre stora nötfärgade knappar. Sandfärgad halsduk som vilar lent mot hakan.

Sött, vått. Jord. Kalla stänk. Hårtesar virvlar över på andra sidan mittbenan, hårt och snabbt. Andan i halsen när det kommer en stark vindpust. Klumpen i halsen när jag sväljer, undrar om den kommer försvinna tids nog efter min operation. Kan inte längre prata med stark röst eller sjunga melodier.

Många tankar om hur det blir i höst med nytt jobb. Jag vill så mycket men är rädd att inte räcka till. Inte våga, inte vara bra. Försöker inte jämföra mig med andra. Min kropp har krigat mot sig själv, konsumerat hav av energi som behöver fyllas på. Man kan inte utkämpa krig samtidigt som man lever.

Så de hänger åter i garderoben. Tills någon annan gång. Med klara färger, mönster och tyg som fladdrar i vinden. Jag ser det nu. Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är.

Det blev aldrig någon resa. Även om jag hade packat mitt allra finaste. Redo. Men det hade blivit så fel att dyka upp med färgglada sommarklänningar mitt i den kalla vintern. Men det är ingen anledning att bränna upp skiten som att det är klänningarnas fel.

Hänger upp resterande. Viker omsorgsfullt tröjor och byxor som aldrig använts. Lägger de i byrån och stänger lådorna försiktigt. Fina allihopa inser jag nu även om jag var beredd att elda upp alltihop.