Kanske handlar det inte alls om att släppa kontrollen, utan om att istället omdefiniera vad kontroll betyder?

En kontroll som möjliggör rörelse, snarare än begränsar den.

Kostnaden är dock kontroll, eller den upplevda känslan därav.

Vinsten är att vi inte behöver lägga energi och mantimmar på att forcera processer och strukturer att prestera i ett tempo de inte är skapta för.
-->

Jag tror att vi behöver hitta ett sätt att bygga ett maskineri där kvickfotad innovation och utveckling är default setting.
Ett som kan gå på tomgång i samma fart som vårt nuvarande går på rött. Ett med kapacitet för så mycket mer om vi väljer att släppa lös det.
-->

För nu handlar det om två saker:
1. Innovation och implementering på bredd idag för att skapa förutsättningar att vinna när kriget kommer.
2. Bygga ett system som har förutsättningar att eskalera innovationsförmågan när fartyget verkligen brinner.
-->

För vi är inte på 0 och vi rör oss i rätt riktning. Känslan som gnager i mig är dock att vi ligger på röda varvtal i ett fredsmaskineri som vi försöker pressa till att göra saker det inte är gjort för.
Jag tror att det här maskineriet behöver ses över.
-->

Svaret är troligtvis ja.
Det är först då angelägenhetsgraden ökar till den nivå som krävs för att systemets dammluckor ska öppnas fullt.

Insikten kan vara nedslående.

Samtidigt är det inte binärt, inte 0 eller 1.
-->

Något i den stilen!