Läktarupplevelse: 6 av 5
+ I princip allt. Samtliga sektioner levererade i 90 minuter.

Med Libertadores-finalen dagen innan som färsk jämförelse kom kvällen i La Boca ändå att bli den i särklass bästa opartiska fotbollsupplevelse jag någonsin haft.

Lägg därtill att det var en söndagsmatch 21:30 mot en icke-rival.

Tunnelbanefirande!

Läktarupplevelse: 4 av 5
Kul med jämn match på läktaren. Botafogo många fler men upplevde ändå att Mineiro länge var strået vassare. Mäktigt att ta del av reaktionerna på Botafogos historiska seger.

Biljetter: Vi köpte på Conmebols officiella hemsida. Alldeles för dyra men det var det värt!

Match 3: Mineiro-Botafogo

Libertadores-final! Gott så, räcker så.

Om San Lorenzo har världens mest geniala supportrar kan Botafogo ha de trevligaste.

Många var nyfikna, hjälpsamma och glada när de fick se gringos i Fogo-tröjor.

Grym dag från början till slut.

Fotboll som mötesplats.

Aldrig varit på en arena där så många gjorde något annat än att kolla på matchen.

Fotboll som mötesplats.

Aldrig varit på en arena där så många gjorde något annat än att kolla på matchen.

Rep innan match!

Trots Fortalezas vändning stod hemmapubliken upp och sjöng fram sitt lag kontinuerligt i 90 minuter. Inget jag upplevt tidigare utanför Sveriges gränser.

Det mattades dock av en aning i den andra halvleken innan kvitteringen kom i den 85:e minuten.

Väl inne på Maracaná drog orkestern igång en knapp timme innan matchstart.

Trummorna överröstade till en början sången, men när domaren väl blåste igång blev styrkeförhållandet det motsatta.

Curvan fick sedan ytterligare bränsle av Fluminenses tidiga ledningsmål.

Ny kö på matchdagen alltså. Den här gången i två timmar men nu med bättre lycka.

Drömmen om att för första gången på länge få känna doften av en fysisk biljett dog däremot illa kvickt.

”You’re face is your ticket.”

Det är nya tider nu.

Tre-fyra öl in var vi oss trots allt lika, tack och lov.