Efter spelningen minns jag inte så mycket. Vi var på ett campingområde. Jag träffade henne igen. Och skäggponchon, tror jag. Jag brydde mig inte längre. Ett problem hade lämnat kroppen, och all trängsel.

Och där och då, längst fram, upphörde allmän väg.

// Önskningar som slår in
Det sker för sällan
Det blir nånting mittemellan. //

Varken förr eller senare har något träffat mig hårdare än vad bob hund gjorde där och då.

Ett tilltryckt tonårshjärta ville ju ta nästa tåg hem till Norrköping. Men på något vis hamnade jag ändå där, längst fram.

Hursomhelst som verkade alla i sällskapet vara väldigt peppade på det här bandet bob hund. De ville mycket gärna ta sig längst fram vilket lockade lika mycket som att spendera kvällen i en av Bajamajorna.

Sänkt irrade jag runt med personer jag inte kände för fem öre och försökte ta in Fireside, Soundtrack of our lives eller vad det nu kan ha varit för svenskt indieband som just då var hetare än formfranska.

En flicka som så fort vi kom till festivalområdet direkt försvann iväg med en poncho-klädd MAN som hade en skäggväxt jag än idag inte är i närheten av.

Vill inte att han ska få vara glad. För något.