Jag bestämde mig för att ta fram och lyssna på The New Standard igen, och upptäckte att albumet bara var en vecka från att fylla 29. Manhattan tindrar fortfarande melankoliskt, som en stad full av ljus mitt i natten. Ett av de där ljusen är tänt för Jean:

www.youtube.com/watch?v=1XON...

Året därpå vann låten en grammis för bästa instrumentella originalkomposition. ”Tolv år efter Jeans död gick hennes dröm i uppfyllelse”, reflekterar Herbie i boken och önskar inget hellre än att hon hade fått vara där och dela ögonblicket, och det kniper till i hjärtat på nytt.

The New Standard var Herbies första jazzalbum sedan 1982, och när de var klara med inspelningarna fanns det drygt 4 minuter kvar att fylla. Hancock hade en egen komposition som passade in nästan på sekunden: Manhattan, skriven tillsammans med Jean bara något år innan hon dog.

Boken Fire and Rain (och dess tv-adaption) handlar om offren från den här kraschen men omnämner inte Jean: inte ens när olyckan som ledde till hennes död resulterade i den längsta luftfartsrättegången i amerikansk historia var hennes namn stort nog att nämna, så okänd var hon.

De hade ett knackigt förhållande i några år innan de så småningom försonades i vuxen ålder. Jean skev text till ett par covers av Herbies låtar, men hon hann inte med många egna kompositioner. Knappt 40 år gammal omkom hon när Delta Air Lines 191 kraschade i Dallas 1985.

”Var perfekt pitch verkligen så viktigt?” frågar han sig. Var det inte så att popmusiken, gång på gång, hade visat att bra idéer och originalitet var viktigare än rena toner? Herbies egen banbytande musik ett par årtionden senare, såsom ”Rockit”, hade honom prata i en vocoder.

När hon som osäker artonåring frågade honom om han trodde att hon hade ”what it takes” svarade han obekvämt ”no, not really.” Han återkommer flera gånger till det här, reflekterar över hur ruttet det var, som om man måste kunna ta ton som Whitney Houston för att bli sångare.

I boken skriver Herbie om hur Jean ville att hennes storebror skulle hjälpa henne att lyckas med sin egen musik, och hur bittert han ångrar att han inte var mer givmild, att han inte gjorde mer för att räcka ut en hand. Han var upptagen med att leva ut sina egna drömmar och såg därför inte hennes.

Det finns ingen wikisida, inga intervjuer i gamla tidningsarkiv, inga efterlämnade inspelningar. I princip det enda som går att läsa om Jean någonstans är det som Herbie själv har skrivit i sin självbiografi, och det som står där får det att göra ont i hjärtat.

Men det är en låt som Herbie skrivit själv (den enda originalkompositionen på albumet) som lyser starkast: Manhattan (City of Lights and Love), attribuerad till Herbie och en ”Jean Hancock”. Herbies syster. Inte ens en fotnot i musikhistorien är hon. Trots att hon vunnit en grammis.

Albumet innehåller vackra, komplexa jazzimprovisationer över redan fantastiska sånger som Norwegian Wood (Beatles), You’ve Got It Bad Girl (Stevie Wonder) och Thieves in the Temple (Prince), tillsammans med andra jazztolkningar av bl a Nirvana, Steely Dan, Paul Simon, etc.