Man blir ju både orolig och glad på tanken

Det kan ju vara lite pricey - men gamla franska i saluhallen är väldigt trevligt.

Prisvänlig och schysst miljö är annars Café Ariman, men osäker hur tidigt de öppnar. Mest baguetter och mackor där men tror även paj?

Härlig julfeeling får man ju ändå säga

Eller att kompisar och familj skulle prata om mig så mycket som jag pratar om dem? Kan ju knappast stämma!

Att man kan vara intressant nog för andra att samtala om är helt bisarr tanke. Nu har jag förvisso varit lokalt offentlig person tidigare, så då har man ju förstått att man kan vara ett samtalsämne. Men att t ex en dejt skulle tänka på eller prata om mig med en kompis? Otänkbart.

Nu har jag ingen häst i racet i övrigt. Men att barn förväntas tala väl om sina föräldrar känns gammalt. I litteraturen en sak såklart, men skulle man distansera sig från sin(a) förälder skulle man nog ifrågasättas som otacksam osv och inte fråga: vad gjorde föräldern? Hedra din moder och fader osv

Inte delta, titta på dem*

Det här är ju små barn? Då är det väl viktigare att få fler barn att våga att delta än att vuxna får se live. När ungarna sen blir större så kanske de vill göra mer av det plus att föräldrar kan delta då ist. Men jag vet inte.

Jag är ju ingen förälder så ska väl mest vara tyst. Ja, det e säkert trist att missa ens unges första lussande eller va det nu är. Men är det plötsligt någon rättighet att se också andras ungar lussa? För det är ju vad det till sist kokas ned till. Det är ju inte bara deras egna barn det handlar om?

Guld. Man ska inte krångla till det.

Det är ju så grundläggande etikett alla borde begripa, säga inte så? Är ju ofta rätt otrevligt även mot de som inte vill ha barn. Även om det då inte skär lika djupt då, gissningsvis.

Hon är förstås fri att delta eller avstå olika sammanhang enligt eget huvud. För mig placerad i förhållandevis liberal mitten så är det svårt att förstå. Blir nyfiken på vilka sammanhang hon kan delta i utifrån så hårda ställningstaganden. Men vi har ju alla våra gränser (o oklarheter) osv såklart.

Är det inramningen av frågan som stör henne?

Än vän till mig som nog hade haft nytta av att diagnostiseras har hela tiden jag känt honom (sedan 10-årsåldern) varit kroniskt sen. Vi pratar par-timmar sen. Han har blivit mycket bättre på senare år - men jag har också blivit bättre på att planera kring det eller ha aktiviteter när jag väntar.

Men jisses. Blir både argare och lugnare av detta.

Vet inte om jag just nu är kapabel till att acceptera hela situationen. Låter ju rätt knäppt. Och obehagligt också. Hur mår skyddslingen?

Ursäkta vad i helvete

Precis så haha