## Det torg som kunde bli – Varför nästa kapitel kanske tillhör medborgarna När Europeiska kommissionen beslutade att etablera sig i sociala medier gjorde den ett ovanligt val. Istället för att bara skapa ännu ett konto på en kommersiell plattform anlitade den Mastodon för att driva en egen server. Kommissionen äger nu sitt digitala utrymme på samma sätt som den äger sina byggnader. Ingen kan ta bort det. Ingen kan ändra reglerna över en natt. Innehållet tillhör institutionen, arkiverat och tillgängligt under dess egen kontroll. Så här har vi inte lärt oss tänka på sociala medier. Men vid konferensen Digital Frontlines, organiserad av Nato StratCom Center of Excellence i Riga, föreslog panelisterna som jag hade möjlighet att moderera, på temat decentraliserade nätverk, att det kanske är så vi borde tänka. Låt oss utforska vad som gör dessa plattformar så annorlunda. Felix Hlatky, CFO på Mastodon, gav den kanske tydligaste förklaringen. Tänk på e-post. Du kan använda Gmail, Outlook eller driva din egen e-postserver, men alla kan ändå kommunicera med alla andra. Det underliggande protokollet, det gemensamma språk som låter olika system prata med varandra, är det som spelar roll. Mastodon och liknande plattformar som Bluesky fungerar på samma sätt. De använder öppna protokoll, delade tekniska standarder som tillåter olika tjänster att samverka. Någon som använder Mastodon kan följa en fotograf på PixelFed, en Instagramliknande tjänst, eller titta på videor på PeerTube, ett YouTube alternativ, allt från ett enda flöde. Olika gränssnitt, olika operatörer, sömlös interaktion. Detta kallas federation, och det representerar en återgång till internets ursprungliga arkitektur. Före Facebook och Twitter byggdes webben på protokoll. E-post, world wide web, dessa var öppna standarder som vem som helst kunde använda för att bygga tjänster som fungerade tillsammans. Sociala medier bröt det mönstret genom vad som kallas plattformisering, där företag låser in användare i slutna silos för att maximera värde och eliminera konkurrens. Roel Roscam Abbing, doktorand i interaktionsdesign vid Malmö universitet, skisserade vad federation erbjuder, och som plattformar inte kan. För det första innebär äkta interoperabilitet att du kan flytta mellan tjänster utan att förlora dina kontakter. Om du var oense med förändringar hos en e-postleverantör kunde du byta samtidigt som du behöll din adressbok. Federerade sociala medier fungerar på samma sätt. För det andra blir styrning distribuerad snarare än centraliserad. I Mastodons nätverk med ungefär 11 000 servrar sätter varje operatör sina egna modereringsregler. Ett universitet kan driva en server för akademisk diskussion med strikta standarder. Ett konstkollektiv kan driva sin med andra prioriteringar. En kommun kan vara värd för en server för medborgardialog. Alla existerar i samma nätverk, men var och en fattar sina egna beslut. När operatörer är oense med en annan servers policyer kan de bryta kontakten. Detta hände exempelvis 2019 med Gab, en högerextrem plattform byggd på Mastodons öppna källkod. Det bredare nätverket valde att isolera Gab och förvandla det till en digital ö. Teknologin möjliggjorde kollektiv handling för att etablera gränser utan att kräva en central auktoritet. För det tredje, och kanske viktigast, återfår användarna kontroll över sin upplevelse. Mastodon visar inlägg kronologiskt, inte genom uppmärksamhetsmaximerande algoritmer. Ingen rekommendationsmotor lyfter fram inflammatoriskt innehåll för att det driver engagemang. Inga erbjudanden om annonsering ökar synlighet. Användare följer vad de väljer att följa och ser det i den ordning det publicerades. Hlatky beskrev detta som en medveten designfilosofi. Kommersiella plattformar optimerar för skärmtid eftersom det genererar intäkter. Federerade plattformar optimerar i stället för autonomi för användare. Resultatet är att upplevelsen för användare känns lugnare, mer mänskligt, ibland mindre spännande. Men det kanske är en del av poängen. Även om teknologin är okänd för de allra flesta, så har den kommit att utvecklas och mogna. Redan idag används på sätt som belyser dess potential. WordPress, som driver över 40 procent av alla webbplatser, lade nyligen till ett tillägg som gör att bloggar kan ansluta till det federerade nätverket. Det ger stora möjligheter. När en kommun publicerar ett meddelande på en WordPress-sida, eller andra content management system som nyttjar protokollet ActivityPub, kan det automatiskt visas i de sociala flödena hos medborgare som följer den kanalen. När någon kommenterar på Mastodon flödar den kommentaren tillbaka för att bli en del av det officiella arkivet på kommunens webbplats. Detta löser ett problem som demokratier kämpat med i ett decennium. Hur arkiverar du offentlig diskurs när den sker på kommersiella plattformar du inte kontrollerar? Sverige har arkiverat offentliga dokument sedan 1700 talet, men det senaste decenniet skapar luckor eftersom Facebook, LinkedIn, Instagram eller TikToks inlägg inte lätt bevaras i nationella arkiv. Federerade system gör arkivering strukturellt enkelt eftersom institutioner äger sin infrastruktur. Frågan om varför auktoritära aktörer anammar denna teknologi blir tydligare i detta sammanhang. Truth Social, Donald Trumps egen plattform, körs på Mastodons kod. Turkiets styrande parti driver ett liknande system. Dessa aktörer insåg en strategisk verklighet. Att äga sin kommunikationsinfrastruktur innebär att ingen kan kasta dig av plattformen dig, ingen kan ändra algoritmer mot dina intressen, och du kontrollerar algoritmen själv. Du sätter agendan. Men samma logik gäller, kanske till och med mer kraftfullt, för demokratiska institutioner. Europeiska kommissionen kan inte förbjudas från sin egen server. Tysklands federala regering, som också driver Mastodon infrastruktur, behöver inte oroa sig för algoritmändringar som påverkar räckvidden till medborgare. Små franska kommuner äger sina kommunikationskanaler på sätt som är omöjliga på kommersiella plattformar. Investeringen som krävs är blygsam. Hlatky noterade att att driva en stor institutionell server kostar några hundra euro i månaden. Mastodon själv byggdes med mindre än 3 miljoner euro i total investering, mestadels genom ett litet team av ingenjörer och omfattande frivilliga bidrag från öppen källkod gemenskapen. Hlatky föreslog att ungefär 10 miljoner euro i offentlig finansiering skulle kunna förfina mjukvaran för att matcha kommersiell finish, en bråkdel av vad regeringar spenderar på reklam i sociala medier idag. Suveränitetsdimensionen blir särskilt relevant i kontexten av kris eller krig. Om undervattenskablar skärs av, om kommersiella plattformar blir opålitliga eller fientliga, ger federerad infrastruktur under nationell kontroll kontinuitet för offentlig diskurs. Österrikes försvarsdepartement, noterade Felix Hlatky, kör redan 80 till 90 procent öppen källkod, efter att nyligen ha avvecklat Microsoft från försvarsmakten just på grund av suveränitetsfrågor. Den historiska parallellen är tänkvärd. För hundra år sedan ledde radions framväxt som kraftfull kommunikationsteknologi demokratiska samhällen till att skapa public service. BBC och liknande institutioner uppstod ur insikten att viss infrastruktur var för viktig för rent kommersiell kontroll, eller för att tillåtas vara verktyg för despoter. De tjänade demokratiska värden. Universell tillgång, redaktionellt oberoende. Dagens situation förutsätter liknande tänkande. När kommersiella sociala medier fragmenteras under tyngden av algoritmisk manipulation, AI-genererat innehåll och plattformsinstabilitet, så erbjuder federerade alternativ en väg framåt som överensstämmer med demokratiska principer. Inte som en ersättning för kommersiella plattformar, utan som avgörande och viktig digital offentlig infrastruktur vid sidan av dem. Hindren är verkliga men inte oöverstigliga. En trötthet inför hanteringen av sociala medier är tydlig bland offentliga institutioner, utmattade av ständiga plattformsskiften, moderering och försvårad dialog med plattformarna. Att prova något nytt känns betungande. Det är begripligt. Men tidiga användare rapporterar positiva erfarenheter. Dessa institutioner äger sin närvaro, kontrollerar sina arkiv och ansluter till medborgare på mer mänskliga villkor. Hur skulle utbredd adoption kunna se ut? Föreställ dig att universitet driver sina egna federerade servrar för akademisk diskurs, sammankopplade globalt men styrd lokalt. Det gör Sunet redan. Kommuner, regioner och myndigheter som står värd för medborgerliga sociala arenor som medborgare når, genom de gränssnitt och appar de själva föredrar. Nyhetsorganisationer som publicerar direkt till federerade nätverk, med kommentarer och diskussion som sker i utrymmen de kontrollerar snarare än på kommersiella plattformar. Teknologin möjliggör detta redan idag. WordPress-integration innebär att miljontals befintliga webbplatser kan bli en del av nätverket med en enkel installation av ett tillägg. Statliga innehållshanteringssystem kan få krav på sig inför upphandling lm att införliva federation, vilket skulle göra varje officiellt meddelande till ett socialt medieinlägg under institutionell kontroll. Skiftet förutsätter att vi ändrar hur vi tänker på sociala medier. Inte som destinationer vi besöker, plattformar vi ansluter till, utan som protokoll vi använder. Precis som vi inte tänker på oss själva som “på e-post” utan helt enkelt använder e-post för att kommunicera, kan federerade sociala medier bli infrastruktur vi knappt märker, som kopplar samman oss över tjänster vi väljer baserat på våra behov och värderingar. Roscam Abbing efterlyste mer forskning för att förstå denna dynamik bättre. Hlatky hoppades att fler institutioner, offentliga och privata, skulle utforska nätverket. Båda visionerna pekar mot samma framtid. Kommunikationsinfrastruktur som tjänar användare snarare än aktieägare, som möjliggör genuin dialog snarare än att tillverka engagemang, som demokratier kontrollerar snarare än bara använder. Teknologin existerar. Den används av miljontals personer. Frågan är om demokratier kommer att inse möjligheten framför dem. Inte att överge kommersiella plattformar helt, utan att bygga offentliga alternativ som bevarar digital suveränitet, stödjer möjlighet att arkivera, motstår algoritmisk manipulation och håller dörren öppen för den sortens internet vi trodde att vi byggde för trettio år sedan. Det offentliga torget som kunde bli tar redan form, en server i taget. Det som återstår är att demokratier gör anspråk på sin plats i det. #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #Innovation #SocialMedia #Svenska

## När skratten tystnar dör demokratin Ett samtal i en podd. Ett hot. Det är ibland allt som krävs för att en isande känsla ska sprida sig genom ett samhälles institutioner. Igår uttalade sig Brendan Carr, ordförande för den amerikanska mediekommissionen FCC, i en podd, och passerade med detta nästa gräns när han öppet hotade att dra in sändningslicensen för mediejätten ABC. Anledningen? En komiker, Jimmy Kimmel, hade skämtat på ett sätt som misshagade makten och dess anhängare. Händelsen, där en tidigare oberoende tillsynsmyndighet förvandlas till en politisk bestraffningsapparat, är inte en isolerad incident. Det är ett symptom på en demokrati i sönderfall, en medveten strategi där de institutioner som ska skydda medborgarna från maktmissbruk istället blir maktens vapen. Trumpregimens budskap är enkelt. Den som sänder kritik mot makten tar en risk. Hotet behöver inte verkställas för att få effekt. Redaktörer drar öronen åt sig. Jurister skriver PM. Publiken vänjer sig vid att det finns ett “men” efter det första tillägget i konstitutionen. Vi ser nu hur den amerikanska demokratin monteras ner, sten för sten. Barriären mellan politisk nyckfullhet och samhällets mest vitala funktioner rivs. Attacken mot den fria pressen är bara en pågående process. Parallellt pågår ett lika allvarligt övertagande av landets finansiella kärna, Federal Reserve. Centralbankens oberoende har i decennier varit en garant för ekonomisk stabilitet, en brandvägg för att förhindra politiker från att trycka pengar för att finansiera kortsiktiga vallöften med långsiktig ekonomisk kollaps som följd. Nu talas det öppet om att underkasta även denna institution presidentens direkta vilja, ett drag som skulle förvandla ekonomin till ett verktyg för en auktoritär agenda och underminera förtroendet för hela det finansiella systemet. Samtidigt pågår också en systematisk urholkning av maktdelningsprincipen, den grundbult som ska säkerställa en balans mellan den exekutiva, lagstiftande och dömande makten. Genom en aggressiv användning av exekutiva order och en öppen nonchalans för kongressen funktion agerar regimen i ett konstitutionellt gränsland, ständigt flyttandes fram sina positioner i strid med de lagar och den tradition som format USA. Det handlar inte längre om politiska oenigheter inom ett gemensamt ramverk, utan om en kamp mot själva ramverket. När en president anser sig stå över lagen och agerar utan att förhålla sig till varken domstolar eller andra folkvalda så har maktdelningen i praktiken upphört att fungera. Det som syns i USA är en medveten och systematisk nedmontering av demokratins kontrollfunktioner. En fri press som granskar, en oberoende centralbank som säkrar ekonomin och en kongress som stiftar lagar är inga teknikaliteter. De är de bärande väggarna i det demokratiska bygget. När journalister systematiskt tystas, när ekonomin blir ett politiskt slagträ och när konstitutionen blir ett hinder som ska rundas istället för en regelbok att följa, då vittrar demokratin sönder inifrån. Det sker inte alltid med dramatiska kupper, utan ofta genom en serie händelser som fråntar makt eller. tar över kontrollen av de institutioner som är menade att vara samhällets främsta försvarare. Varje tystad journalist, satiriker och komiker, varje politiserat ämbetsverk och varje ignorerad lag är ett steg närmare en framtid där kritik har tystnat och makten saknar gränser. För vidare läsning: * ACLU om hotet mot Jimmy Kimmel och ABC: ACLU Responds to Trump Administration Move Censoring Jimmy Kimmel * Brookings Institution om centralbankens oberoende: Why is the Federal Reserve independent, and what does that mean in practice? * National Constitution Center om gränserna för presidentens makt: Defining the president’s constitutional powers to issue executive orders #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Svenska

## Lärdomar från fredens öar Planet landade mjukt i ett stilla septemberdis. Mariehamn tog emot med låg horisont, en doft av hav och en påtaglig frånvaro av brådska. Jag var här, på fredens öar, inbjuden av Ålands landskapsregering för att tala på den internationella demokratidagen under en sammankomst anordnad av demokratibereningen. Temat för dagen var det demokratiska samtalet och desinformationen; ett ämne som följt mig som en skugga sedan jag som särskild utredare för några år sedan granskade demokratins villkor i en digital tid. Den utredningen, SOU 2020:56, var genuint formativ för mig, och gav mig många insikter. Däribland tanken om att demokratin inte är statisk, utan ett levande väsen som vi tillsammans formar och utvecklar. Den är också som en muskel vi måste träna, varje dag. Annars förtvinar den. I den fullsatta salen på kulturhuset Alandica, med utsikt över ett höstblått hamninlopp, försökte jag teckna en bild av den nya verklighet där denna muskelträning måste ske. En verklighet vars infrastruktur vi inte längre kontrollerar. Jag talade om de dolda internetkablarna på havsbotten, om de gigantiska serverhallar som molnet utgörs av och som nästan i hög grad ägs av ett antal stora amerikanska företag, om operativsystemen i våra telefoner som formar hur vi ser världen. Det kan låta som att det handlar om digital infrastruktur, men det är idag på många sätt en central utgångspunkt för maktutövning.. Den som äger och designar de digitala rum formar också i flera avseenden vår opinionsbildning. Vår digitala suveränitet är utmanad, och därmed också vår demokratis motståndskraft. Det är en förflyttning som skett gradvis, nästan omärkligt, från nittiotalets drömmar om ett öppet och fritt internet till dagens fragmenterade och kommersialiserade informationslandskap. Detta sker i en tid då geopolitiken fullkomligt skälver. Kriget rasar i Europa, och i Ukraina ser vi hur propaganda och desinformation är lika mycket vapen som artilleri och drönare. Samtidigt minskar antalet demokratier i världen för första gången på decennier, och auktoritära tendenser växer sig starkare även i USA, länge betraktat som den liberala demokratins främsta försvarare. Det är allvarstider nu. Magnus Hjort, generaldirektör för Myndigheten för psykologiskt försvar, fortsatte på det spåret. Med ett stilla allvar beskrev han det antagonistiska hotet. Hur främmande makt aktivt söker efter sprickor i vårt samhälle för att förstora dem, hur målet alltid är att så misstro och underminera den tillit som är varje demokratis livsblod. Hans budskap var ett om vikten av att utveckla och stärka vårt psykologiska försvar. Ett gemensamt arbete i samhället, tillsammans. I ett litet och tätt sammanvävt samhälle som Åland landar dessa globala hot med en särskild tyngd. Heidi Grandell-Sonck, chefredaktör för Ålands Radio och Tv, gav det lokala perspektivet en röst. Hon talade om hur snabbt ett rykte, ett skvaller eller en ren lögn kan färdas när alla känner alla. Sårbarheten blir påtaglig. Men hon talade också om styrkan i samma närhet. Möjligheten att ringa upp, att mötas i en studio, att reda ut missförstånd och fortsätta samtalet ansikte mot ansikte. Det är här, i det lilla, som demokratins verkliga prövning sker. I min presentation visade jag exempel på hur artificiell intelligens nu håller på att bli nästa generations motor i informationskrigföringen. Möjligheten att i realtid skapa övertygande falska videor, så kallade deepfakes, att automatisera hatkampanjer mot journalister och politiker, eller att bygga hela nätverk av klonade nyhetssajter för att sprida ett visst narrativ. Hoten är reella och de utvecklas med en skrämmande hastighet. Men motmedlen finns. De handlar om att bygga digital resiliens. Om att säkerställa redundans i våra system, att främja en mångfald av leverantörer, att investera i kompetens och att använda offentlig upphandling som ett strategiskt verktyg för att stärka europeisk kapacitet. Dagen fortsatte med samtal i Lagtinget, Ålands parlament, och även i regeringsbyggnaden. Runt ett långbord, med den blå och stadiga lagsamlingen inom räckhåll, diskuterade vi hur centralt samtalet är för demokratin. För vikten av en gemensam utgångspunkt. Hur fakta och gemensamma föreställningsvärldar på många sätt är centrala för vår möjlighet att kunna ha olika uppfattningar och åsikter. Vi pratade under dagen om hur man bemöter hat utan att ge det syre, hur man pratar med en vän som fallit för konspirationsteorier, hur man som myndighet kan vara både transparent och robust. Och det var där, i samtalen efteråt, som konturerna till ett svar började framträda. Åland, med sin unika historia av autonomi och fredsbyggande, är mer än en plats. Det är en levande berättelse om att det går att lösa svåra konflikter med samtal och kompromisser. Det är ett levande laboratorium för den svåra konsten att leva tillsammans. Jag kom till Åland för att föreläsa, men jag åkte hem med en fördjupad insikt. Demokratins främsta försvar byggs inte i strategidokument eller tekniska system. Det byggs i vardagen. I redaktionens mod att granska utan att förnedra, i tjänstemannens tålamod att svara på samma fråga en tredje gång, i vår gemensamma förmåga att stanna kvar i ett samtal även när vi är fundamentalt oense. Demokratin dör i tystnad och misstro. Men den lever och andas i varje möte där vi väljer att se varandra som medborgare, inte som fiender. På fredens öar är detta ingen abstrakt teori. Det är ett dagligt, mödosamt och grundläggande arbete för att fortsätta utveckla och forma demokratin för den tid vi lever i. #Demokrati #DemokratiskaSamtalet #Svenska